Krönika: tändvätska inför nästa säsong

Semifinal var en målsättning inför den första säsongen i SDHL. Och då kan man ju tänka att Frölundadamerna borde vara åtminstone lite nöjda trots tre semiförluster i rad mot Luleå. Men så funkar oftast inte elitidrottare. Eftersnacket till 1–6 i Luleå på fredagskvällen handlade till en del om vad de kunde ha gjort bättre för att ta sig till final.

Men ganska snart tror jag att de trots allt blir nöjda med det som åstadkommits. En semifinal är inte kattskit. Framförallt inte då det var det nybildade lagets första säsong i högsta serien. Och sättet de i början av semifinalserien utmanade mästarna på imponerade verkligen.

När jag förra måndagen satte mig tillsammans med 625 (det borde ha varit fler) andra på Frölundaborgs läktare för att se den första semifinalen var mina förhoppningar om att Frölunda skulle kunna bjuda ordentligt motstånd inte speciellt höga. Luleå hade vunnit alla fyra inbördes matcherna i serien och hade bara förlorat en match (mot Djurgården) under hela säsongen. 

Dessutom fanns kvartsfinalerna mot Djurgården kvar på näthinnan. Stockholmslaget var genomgående spelmässigt bättre även om Frölunda vann.

Det som ändå talade för en liten chans i semin var att lagkaptenen Hanna Olsson överraskande var tillbaka. Och att de två senaste matcherna mot Luleå var de jämnaste med en övertidsförlust i Frölundaborg och en 1–2-förlust i Stockholm. 

Dessutom visade Frölundadamerna mot Djurgården en häpnadsväckande energi effektivitet när allt stod på spel. Framförallt när de i den tredje kvarten låg under med två mål med tre och en halv minuter kvar att spela och vände och avgjorde i förlängningen.

Men den första semin mot Luleå blev något helt annat än matcherna mot Djurgården. Frölunda bjöd giganten på riktig kamp, spelade stundtals väldigt bra både i anfall och försvar och matchen blev jämn. Med en effektivitet liknande den mot Djurgården i den tredje kvarten hade det blivit seger.

Även den första matchen i Luleå bjöd stundtals på bra Frölunda-spel medan det i tredje var klasskillnad. När Luleå med en spelare mer på isen i tredje perioden spelade runt pucken innan Petra Nieminen satte 6–1 såg Frölundaspelarna ut att längta efter slutsignal och semester.

Men trots besvikelsen efteråt: Frölunda gjorde ett bra slutspel. För att rubba Luleå lite grann hade det behövts en seger i den första semifinalen.

Jag vet inte om någon av tjejerna redan längtar efter nästa möte med fystränaren Tilda Krüger Nilsson när försäsongen drar i gång. Men det blir där och då som det blir tydligt hur besvikelsen över förlusten mot Luleå går över i revanschbegär inför nästa säsong.

Flera av Frölundas damspelare hade ju spelat i SDHL tidigare, men tillsammans bildar de fortfarande ett ganska nytt lag. När jag lyssnade på sportchefen Kim Martin Hasson i senaste avsnittet av Frölundapodden berättade hon att laget för nästa säsong nästan är klart. Återstående detaljer handlar mest om hur försvaret ska stärkas. För starkare behöver det bli om Luleå ska utmanas redan nästa säsong.

Det tog ju några år innan Frölunda kom i gång ordentligt med en akademi även för tjejer och därefter ett A-lag. Det blev en enkel resa mot SDHL under förra säsongen. Men i år är det tuffare med fler potentiella hinder.

Hårdsatsande Färjestad slogs ut i kvalet till höstens SDHL precis som SHL-konkurrenterna Rögle och Malmös damer medan Skellefteå ser ut att vara på väg uppåt. Och SDHL har blivit jämnare.

Damhockeyn växer kraftigt och Frölunda är med i täten. Men tabell och slutspel visar att det fortfarande finns tre klubbar som ligger före, även om avståndet till Modo och Brynäs inte är så stort.

Det ska bli spännande att följa fortsättningen av Frölundas dambygge – möjligheterna finns att vi nästa år får vara med om den första SM-finalen.