Krönika: En oändlig transportsträcka, eller?

När Frölundas sportchefer Fredrik Sjöström och Andreas West bygger laget för nästa säsong är den kanske svåraste frågan: Hur får vi det här laget att fungera i ett slutspel? En sak är att vinna en del matcher under en lång grundserie, men hur ska vi vinna när allt ställs på sin spets?

Efter att Frölunda åkt ut i en kvartsfinal dyker alltid påståendet upp om att det här laget var inte byggt för slutspel. För det är ju där det gäller, i slutspelet. Där vi är framme nu.

SHL:s grundserie innehåller 52 omgångar. Alla lag möts fyra gånger. Frölunda har sålt ut Scandinavium tio gånger. 90 gånger har det skjutits målraketer i hemmaborgen. Supportrarna har under ett halvår hoppat, jublat, gråtit och brutit ihop på läktaren. Senaste glädjeorgien kom i den 26:e och sista hemmamatchen när serietrean Skellefteå besegrades med 4–2.

Ändå handlar allt, om man ska lyssna på spelare och ledare, om slutspelet. Hur många gånger har jag inte hört spelare före eller efter slutspelsmatcher säga att ”det är detta vi spelar för”.

I fotbollsallsvenskan är det först 15 matcher, sen vänder det och det spelas 15 till. Den som har flest poäng är svenska mästare. 1982–1992 testades slutspel även där, men fortfarande träts det om vilka lag som egentligen förtjänade SM-guld; seriesegrarna eller de som fick lyfta pokalen efter finalen. Utslagsmatcher i fotboll är för cuper, typ svenska cupen, EM eller VM. Men i Sverige och runt om i Europa är det efter avslutad serie som mästarna koras.

En jakt på det optimala

I hockey är det inget snack. Inte ens de välförtjänta seriesegrarna i Karlstad skulle komma på tanken att kalla sig bäst i Sverige innan Le Mat-pokalen delats ut i slutet av april. 

Många av de som inte följer hockeyn fnyser åt upplägget. De ser en oändlig transportsträcka med 52 hållplatser där varje enskilt resultat inte betyder så mycket. För det är ju ändå slutspelet det handlar om.

För hockeyfolket är det aldrig transportsträcka. Det är en ständig jakt på poäng för att slippa kval eller ta en plats i slutspelet. Men det är också en jakt på den optimala laguppställningen, framförallt för lagen där uppe. De som bygger för att gå långt i slutspelet. Där kan det fattas en del beslut som först kan verka obegripliga för oss på läktaren.

Ett exempel: När Frölunda fick in Mikael Ruohomaa och placerade honom mellan speedkulorna och poängspelarna Max Friberg och Malte Strömwall hade laget plötsligt hela SHL:s hetaste kedja. Det var många som använde begreppet super för att beskriva vilket anfallsvapen Frölunda hade fått till.

Men så missade Ruohomaa ett par matcher. David Edstrom från Hovås, nyss fyllda 19 år, fick ta plats mellan Friberg och Strömwall och gjorde det riktigt bra. 

När Ruohomaa kom tillbaka förvånade Roger Rönnberg och hans tränarkompisar omgivningen med att spräcka superkedjan. Edstrom fick vara kvar, den finske centern fick istället Linus Nässén och Jere Innala som lekkamrater. Med några omgångar kvar av serien hade Frölunda två riktigt vassa, offensiva kedjor lagom till slutspelet.

Sjöström hånades

Det var knappast något Fredrik Sjöström hade kunnat förutse när truppen för den här säsongen formades för ett år sedan då mycket krut lades på att värva den nu skadade Gustav Rydahl som förestecenter. 

Och vem hade kunnat förutse Erik Thorells förvandling? När drevet i höstas gick som mest mot Fredrik Sjöströms lagbygge var det inte minst värvningen av Thorell som Sjöström hånades för. Han kunde ju istället ha plockat in sin kompis Loui Eriksson. Mot Skellefteå i avslutningsmatchen var Erik Thorell en blixtrande vinthund som i full fart åkte runt de erkänt skickliga försvarsspelarna i Skellefteå och gjorde ett mål och spelade fram till två. Tillsammans med Linus Öberg (som stundtals haft det tufft under säsongen) och Noah Hasa bildar Thorell nu en kedja som det ska bli mycket spännande att följa när slutspelet drar igång mot Leksand nästa fredag.

När vi ser på det Frölunda som nu, utan Joel Lundqvist och Ryan Lasch, förbereder sig för kvartsfinalen mot Leksand ser vi ett lag som ser ut att vara byggt för slutspel. Det har formats under de 52 omgångar som en del kallar transportsträcka, medan som de inblandade brukar kalla processen.

När man ser på hur Lasse Johansson återtagit den plats han hade guldåret 2016 som SHL:s bäste målvakt och har fått en skicklig avlastare i Frans Tuohimaa finns det ingen konkurrentklubb som har en stabilare uppsättning målvakter.

Med Christian Folin och Henrik Tömmernes som drivande, tillsammans med resten av backgänget, finns där även i högsta grad en konkurrenskraftig backuppställning.

Och framåt finns fyra kedjor som kan prestera med superduon Malte Strömwall och Max Friberg (båda bland de tio främsta i grundseriens poängliga) som givet största hot mot vilken motståndare som helst.

En av favoriterna

Efter 13 raka i Scandinavium och en serieavslutning med segrar mot ettan Färjestad och trean Skellefteå har Frölunda tagit tillbaka platsen från försäsongen – som en av favoriterna till SM-guldet. Det finns anledning för supportrarna att åtminstone börja hoppas på en fest på Götaplatsen i slutet av april.

Det finns alltid en risk för att gott självförtroende ska gå över i hybris. I det läget är det kanske bra att säga powerplay. Där har det hackat en del på sistone, inte minst mot Skellefteå. Spelet med en man mer på isen var bedrövligt. Under de fem utvisningarna var det inte många skott som hittade fram till Linus Söderström i Skellefteå-kassen. Det finns trots den senaste tidens framgångar en del att jobba på. 

Och 29 februari, när Frölunda senast mötte Leksand, blev det stryk med 0–3 – för övrigt den senaste förlusten.

På fredag får vi första indikationen. Det är då Frölunda ska börja visa att laget är byggt för slutspel. För det är ändå det som allt handlar om.