KRÖNIKA: Tiden tas i mål

Och redan innan pucken släpps mot Timrå har många Frölundasupportrar stora förhoppningar om att det ska jublas på Götaplatsen framåt vårkanten. Medan de tidigare lagkamraterna i Frölunda laddar för premiären är Joel Lundqvist i norra Spanien för att spela in nästa omgång av Mästarnas mästare. Ändå har mycket av försäsongen medialt handlat om 41-åringen som avslutade sin karriär efter semifinalförlusten mot Växjö i våras. Eller rättare sagt: det har handlat om tomrummet efter spelaren som nådde legendarstatus medan han fortfarande vann tekningar, tryckte upp motståndare mot sargen eller brottades framför mål.

I gymmet och på isen har de som var med i våras och de nya spelare som tidigare haft Joel som lagkapten naturligtvis saknat honom. Men med Pär Edlund som fystränare och en massa nya lekkamrater att vänja sig vid, och hitta positioner tillsammans med, har det funnits annat än Joel Lundqvist att fundera över. Medan kaptenernas kapten i norra Spanien fightas med andra pensionerade vinnarskallar som Sebastian Larsson och Anja Pärson har Max Friberg börjat formas till lagets ledare på isen och i båset.

Att Joel är borta är naturligtvis en stor förändring, ändå bara en del i det lag som siktar på att inleda säsongen med en seger mot Timrå på torsdag. Vi har läst och hört om den stora makeover som utfördes efter semifinalen i våras. Vi har sett hur spelare som Ryan Lasch, Patrik Carlsson och Loui Eriksson försvunnit.

Modigt av sportchefen Fredrik Sjöström, tränaren Roger Rönnberg och övriga ansvariga att göra sig av med rutinerade pjäser som kanske har många poäng kvar i klubban.

Eller korkat att göra sig av med rutinerade spelare med Frölunda-hjärtan som gärna hade varit med och kämpat för en ny SM-titel?

"Tiden tas i mål"

I en bransch där minnet ofta är kort beror det på hur det går. 6–0 mot Timrå i premiären och några vinster till i början av säsongen gör det definitivt till ett genidrag. Blir det torsk mot gänget från Medelpad och ytterligare förluster kommer en del att skrika ”VAR ÄR LOUI” eller kanske bara konstatera i all ödmjukhet: ”Det var ju det här jag sa”.

Precis som det ska vara i en extremt resultatdriven verksamhet som engagerar. Själv har jag efter nästan fem decenniers sportskrivande lite mer is i magen, landar gärna i uttrycket som ofta flög genom GT:s sportredaktion: ”Tiden tas i mål”.

Men ser man logiskt på utrensningen (det får man ändå kalla det när så mycket rutin ersätts med ungdom) är det inte så konstigt att den kommer just nu när Joel Lundqvist lagt klubban på hyllan. Ska det göras om omtag ska det göras ordentligt. Ungefär som 2011 när ikonen Niklas Andersson kort före sin 40-årsdag berättade att han skulle sluta. Då bestämde Frölundas dåvarande sportsliga ledning att det var dags att göra sig av med hans parhäst, publikfavoriten Tomi Kallio. Att Kallios karriär sedan fortsatte med guld i Växjö och stora framgångar i Åbo är en annan historia.

Att poängmaskinen Ryan Lasch försvann är naturligtvis tråkigt. Men när passningar och skott inte satt som vanligt blev han en belastning eftersom försvarsspel varken var hans huvuduppgift eller bästa gren.

Cyniskt? Kanske det. Men Lasch, precis som lika dumpade Loui Eriksson, kan branschen. Det är så det är i en bransch som styrs av resultat. Eller kanske ännu mer av uteblivna resultat.

Det som gör lite mer ont hos mig var klubbens avsked till Patrik Carlsson. Hans tårfyllda röst efter beskedet påminde om hur Tomi Kallio lät när han inte längre var välkommen i klubben han älskade. ”Purre” är den sortens spelare som jag alltid hyllar. Den som alltid gör sitt. För laget. Jag kommer att sakna honom.

Å andra sidan: När jag i augusti var på en träning och efteråt kände de fasta handslagen och hörde längtan att komma i gång från Calle Klingberg och Henrik Tömmernes insåg jag att det är så det är. Några försvinner, andra kommer. Så har det alltid varit. Och ska så vara.

Inget CHL denna gång

Sedan Frölunda och en del andra klubbar drog i gång CHL 2014 har Frölunda haft turneringen som en del av försäsongen. Spelare och ledare försökte närmast överträffa varandra i beskrivningen av hur skönt att det var att tävlingssäsongen kom i gång redan i augusti så att de slapp de oändliga träningsmatcherna när det spritte av tävlingshockey i benen.

Efter sjätteplatsen i SHL:s grundserie i våras är Frölunda i år för första gången utanför CHL. Men tro inte att någon nu beklagar att alla åtta förberedelsematcherna har haft träningskaraktär (ursäkta Strömstad Hockey Classic).

Istället har det pratats om att det är skönt att få förbereda sig på ett annat sätt. Att få chansen att testa och spela ihop laget utan tävlingspress. Blir det en bra match och seger mot Timrå i premiären har sju segrar på åtta för-säsongsmatcher – varav fem mot SHL-motstånd – varit en perfekt matchinledning på säsongen. Om det däremot blir förlust (som i premiären i Scandinavium förra året) i säsongens första tävlingsmatch mot samma Timrå kommer den ”hårdhet som tävlingsmatcher ger” förmodligen att saknas.

Precis som det ska vara. Man får ju anpassa sig efter de omständigheter som finns. Men visst ser ombyggda Frölunda spännande ut. Det finns all anledning för supportrarna att hoppas på en trevlig säsong.

Trots att Joel Lundqvist inte längre leder laget.

"Vila i frid, Peter och Kjell-Rune"

Att spelare försvinner har den senaste tiden drabbat Frölunda på ett annat sätt än när de bara går till en annan klubb.

På bara några dagar gick två riktiga profiler bort.

Först Peter Gustavsson, 65, liraren som vände ut och in på motståndarna med vassa dragningar. Killen som körde på ena kanten medan Christer Kellgren åkte med blixtrande skär på den andra. Kanske tar det hårdare när det är jämnåriga som faller ifrån alldeles för tidigt. Peter och jag var lika gamla, han kom fram i Frölunda ungefär samtidigt som jag skrev mina första hockeymatcher i GT.

Peter var inte bara en duktig hockeylirare, han var också en skön snubbe att prata med före och efter matcherna. Bara två dagar senare kom nästa dödsbesked. Kjell-Rune Milton, 75, hade också gått bort.

Umeå-spelaren kom till Frölunda 1972 och gjorde bara tre säsonger, men hann ändå bli en profil. Mitt första, och största, Milton-minne var från 1969 då han fortfarande tillhörde Teg. Som elvaåring minns jag hur han med kraft pricksköt tre mål mot USA i VM i Stockholm när Tre Kronor slog transatlanterna med 10–4.

Tre mål i en match (av en back!) var ett minne som aldrig suddades ut. 

Vila i frid, Peter och Kjell-Rune.